Oro

Usch, jag börjar bli lite nervös inför ultraljudet imorgon... Tänk om det ÄR en alien i magen? Eller att kroppen lurat mig och jag är skengravid? Eller att något är väldigt tokigt med krypet?
Häromdagen när jag vägde mig på morgonen hade jag plötsligt gått ner 4 kg!! Blev chockad men klev av & på vågen igen för att dubbelkolla och då visade vågen att jag istället gått upp 500 gr från start. En lättnad spred sig i sinnet! Samtidigt har jag alltså enbart gått upp 500 gram från start. Det känns ju lite väl lite efter 13 veckors graviditet...
Vi får väl se imorgon hur det ligger till! Håll tummarna för mig!

Om cravings

Än så länge så har jag varit relativt befriad från cravings eller begär om man ska använda svenska begrepp. På flygplatsen på väg till Rhodos såg jag en kvinna som åt en påse med ”Jättesalt” och då blev jag sjukt sugen! Tyvärr hittade jag ingen sådan på flygplatsen men jag köpte istället med mig en stor förpackning Lakrisal. När jag läste på mer angående vad man får & inte får äta under en graviditet så upptäckte jag dock att man inte bör äta mer än 50 gram lakrits per dag, så jag fick besinna mitt begär. Sugkarameller hjälpte mycket när illamåendet var som värst, så flera påsar Jättesalt inhandlades när vi väl var hemma.

Sushi har jag också fått cravings för, det är så sjukt gott ibland! Och innan jag visste att jag var gravid blev jag galet sugen på pizza en gång, trots att jag väldigt sällan är det. Man borde ju ha anat då... ;)

Mitt senaste begär är dock ett väldigt dumt sådant. Jag är ofta sjukt röksugen! Jag som slutade röka i januari och har, innan graviditeten inte känt sug efter cigaretter på väldigt länge! Jag förstår inte varför det ska komma nu? Jag kan förstå om kroppen är sugen efter saker som det råder brist på, exempelvis salt, järn, socker eller vad det nu kan vara. Men nikotin? Överallt jag läser så står det att man ofta känner precis tvärtom, en stark avsmak för nikotin och att många kvinnor därför har lättare att sluta röka under den här perioden. Men inte jag inte... Jag får dras med mitt röksug som ibland är riktigt extremt och försöka tänka på annat istället. Vanligt tuggmummi hjälper dock lite så jag har blivit något av en storkonsument.

När vi berättade för mamma, pappa & mormor

Söndagen den 2 september var det dags att förmedla nyheten till mamma, pappa & mormor. Vi ville inte berätta över telefon och det är ju inte varje dag vi träffar dem så detta tillfälle gav utrymme för lite mer planering. Maria kom med idén om att beställa t-shirt eller dylikt med tryck på, det slutade med att jag beställde egendesignade kaffekoppar från Nederländerna. På mammas kopp stod det ”jag ska bli mormor” på, pappas ”jag ska bli morfar” och mormors ”jag ska bli gammelmormor (igen)”. Vi planerade en lunch ute på Djurö med invändningen att vi ville hälsa på & gulla med mammas rekordkull på 7 små valpar. Jag tror att mamma svalde anledningen till besöket med hull & hår, men pappa anade ugglor i mossen när Maria skulle följa med. Han hade faktiskt frågat Maria innan om det var så att jag var gravid. Maria hade givetvis förnekat det, men kanske lite väl kraftfullt enligt Maria själv.

Väl ute på landet så kände vi att det var bäst att avslöja nyheten innan lunchen då det skulle serveras lax och jag får ju inte äta lax från Östersjön bland annat. Så när vi satt ner vid bordet innan maten så drog jag fram de inslagna kopparna. Jag hade slagit in dem i separata paket och räckte över dem samtidigt. Jag berättade att vi hittat presenterna på Rhodos, och att vi tyckte att de passade så bra in på dem, allt för att dra ut på spänningen lite till.

De började öppna paketen samtidigt och vi studerade deras reaktioner noggrannt! Pappa var den som fick upp paketet först. Han såg överraskad ut, men var tyst och studerade istället mamma för att se hennes reaktion. Pappa gillar ju överraskningar så det kändes typiskt honom! :) Mamma fick sedan upp sitt paket och hennes reaktion var att hon tog av sig glasögonen och begravde ansiktet i händerna och storgrät. Jag visste att hon skulle gråta, det var givet, men hon fick verkligen inte ur sig ett ord till att börja med. Mormor var sist ut att få upp paketet och det verkade som att hon inte riktigt lagt märke till uppståndelsen kring henne. Men hon höll upp koppen och läste högt: ”Jag ska bli gammelmormor. Igen.” Jag tror att det tog en liten stund för det att sjunka in, men sedan förstod hon och grattade!

Alla kramade om mig och vi översvallades av gratulationer från alla håll när det gått upp för dem vad detta faktiskt innebar. Mamma sa gång på gång hur otroligt lycklig hon var och sedan började frågorna. Runt en halvtimme in i lunchen hade det börjat lugna sig och då kom plötsligt en rolig reaktion från pappa. Han liksom fnissade till lite för sig själv och när jag frågade honom vad de va så sa han: ”Heh, lille pyret.... I magen!” Det var som att det först då gick upp för honom på riktigt. :) Efter lunchen när det var dags för kaffe så sa mormor bestämt: ”Jag ska inte dricka ur den här koppen förrän barnen är fött!”. Så nu står koppen hemma hos mormor uppe på spritskåpet och bara väntar på att få användas... :)

Mindre än 200 dagar kvar nu!!

Ja, tänk att det faktiskt är mindre än 200 dagar kvar tills det är dags! Det är ju lite läskigt när man tänker på det, samtidigt otroligt häftigt! Det har varit tufft på sistone med den besvärliga IC:n men om man ska se på det positiva så har ju mina graviditetssymptom lugnat sig avsevärt. Illamåendet är nästan borta även om det fortfarande gör sig påmint ibland vid vissa lukter. Mina bröst gör inte lika ont längre, bortsett från bröstvårtorna som fortfarande är sjukt känsliga (hur länge ska det hålla i sig egentligen??) och jag känner mig något piggare även om jag fortfarande sover bort största delen av kvällarna i soffan (men det är ju faktiskt lite mysigt... ;)).

Jag har fått så otroligt mycket positiv energi från vänner & familj som jag berättat för på senaste tiden och det gör en stor skillnad (jag återkommer till en mer detaljerad beskrivning av det i senare inlägg)! Inom kort har jag ju dessutom gått en hel tredjedel av graviditeten! Nu längtar jag bara så himla mycket efter att få se det lilla livet på ultraljud! Så att man vet att det liksom är på riktigt, det är inte bara kroppen som lurar mig...

Vi har fattat beslutet att vi vill göra ett så kallat KUB-test. Det innebär att de tar ett blodprov (redan lämnat) och sedan mäter de en vätskespalt i nacken på ett ultraljud för att utreda hur stor risken är för att barnet har Downs syndrom. Vi har en tid den 1/10 för ultraljudet, det ska bli så häftigt att få se "knytet"!

IC

Jag hade hoppats att min "kära" IC skulle vila lite under graviditeten. Det händer tydligen vissa lyckosamma personer, men den senaste periodens problem bevisar att jag inte är en av dem. Det började för typ 4 veckor sedan med att jag kände av IC:n till en viss del, det kröp sig sakta på. Smärtan ökade mer & mer, toabesöken blev mycket mer frekventa. Sedan hände det, en natt för 2 veckor sedan (3-4/9), jag fick den värsta IC-attacken på riktigt länge.

Jag vaknade mitt i natten och hade fruktansvärt ont. Jag låste in mig i badrummet och sedan satt jag där... Jag skrek, grät och hade extrema smärtor. Jag kunde inte räta ut kroppen, kunde inte resa mig, det kändes som att hela min urinblåsa exploderade varje gång jag rörde på mig och varje gång det tryckte på. Svetten rann, tårarna rann... Jag försökte skrika på Fredrik för att få hjälp, men han sov gott en tjock vägg och två dörrar bort. Jag började istället försöka att resa på mig för att ta mig de 4 stegen som krävdes bort till toadörren så att jag kunde öppna den och lättare få kontakt med honom. Varje gång jag rörde mig kände jag hur blåsan sprack mer & mer inuti mig, en fruktansvärt smärtsam upplevelse. Efter ungefär 2 timmar lyckades jag samla tillräckligt med kraft för att låsa upp dörren och skrika på Fredrik. Han for upp från sängen, yrvaken stackaren, han var skräckslagen. Jag förklarade för honom att det var en attack och att jag var i desperat behov av hans hjälp. Där stod jag dubbelvikt och hjälplös. Som tur är så har Fredrik lärt sig hur han hjälper mig och en stund senare så var problemet löst. Men jag var ett vrak. Jag darrade i hela kroppen, var genomsvettig och det ömmade otroligt i blåsan. Jag vågade inte gå och lägga mig igen på hela den natten av rädsla för att inte komma till toaletten i tid. Klockan var då 3.

Efter den natten har mina IC-problem varit riktigt allvarliga. De första två dagarna kunde jag inte ens gå till jobbet. Det var knappt så att jag kunde röra mig från vardagsrummet in till köket, jag var totalt handikappad och hade svåra smärtor. Dagen därpå blev det något bättre, men fortfarande hade jag väldigt ont. Sedan dess har det fortsatt på samma sätt och jag kan i princip inte göra något alls efter jobbet. Jag tar mig till jobbet på "nåder" genom att sitta 1 timme på toan på morgonen för att sedan bege mig i snigelfart till jobbet. Varje rörelse gör ont, speciellt en hastig sådan - så jag får röra mig som en gammal tant. Promenaden från garaget på jobbet till kontoret som i vanliga fall tar ett par minuter tar nu 15-20 min. Jag får stanna upp typ var 10:e meter, blunda, andas och låta smärtan ebba ut för att kunna fortsätta. På jobbet sitter jag ner mest så det brukar fungera någorlunda, men sedan gråter jag varje dag på väg hem. Är så sjukt trött på smärta och gråt nu!

Min urolog har varit svår att få tag på, hon är ju den bästa men så är hon också chefen både i Solna och Huddinge så hon har knappt om tid för sina patienter. I fredags fick jag äntligen prata med henne för att se om det finns något jag kan göra. Hon gav mig det tråkiga beskedet att inga behandlingsformer är testade på gravida tjejer, så de vågar inget göra. Inte heller de smärtstillande som de brukar kunna ge patienter går att ge till någon på smällen. Så det enda jag kan göra just nu är att hoppas på att IC:n lugnar ner sig något när trycket på blåsan minskar, vilket det borde börja göra snart. I slutet av graviditeten blir det dock mycket värre, men det väljer jag att inte tänka på just nu.