onsdag 31 oktober 2012

Ytterligare en IC-attack

I natt fick jag ytterligare en IC-attack. :( Jag har klarat mig ett tag från attackerna nu, även om jag fortfarande har haft ont i blåsan hela tiden. Det är ju under attackerna som nya sår uppstår och sedan gör såren ont innan de läker. I natt vaknade jag runt klockan 3, det var väl 3:e eller 4:e toabesöket för natten. Sedan den första ordentliga IC-attacken så har jag börjat gå på toa med öppen dörr på natten så att jag kan väcka Fredrik med mina rop om så behövs. Det var ju otrolig tur det! För när jag väl insåg att det var en attack och min kropp krampade ihop så ropade jag på Fredrik ganska omgående. Redan på andra ropet sprang en panikslagen och yrvaken Fredrik upp ur sängen (det gör ont i hjärtat att han blir så rädd när jag väcker honom på det sättet, men jag har inget alternativ riktigt).

Han vet ju precis vad han ska göra och han ordnade det på en gång. Den lättnaden som sprider sig när han ser till att smärtan försvinner, den är obeskrivlig! Denna gång löste vi det så snabbt dessutom så jag tror inte att mer än något litet sår uppstod under attacken och idag på dagen har jag mått "nästan" normalt. Det var verkligen optimalt och jag inser att jag måste fortsätta göra så, inte tro att det går att lösa själv, för det blir bara så himla mycket värre och så håller det i sig så sjukt länge efteråt. Vilken fantastisk karl jag har som kan hjälpa mig med mina problem, jag sa det till honom i natt - han får inte resa bort utan mig på resten av graviditeten, jag behöver verkligen honom! Min underbara älskling!! <3

Stödstrumpepremiär

Ja, som rubriken antyder så är det idag premiär för stödstrumpan! Denna geniala uppfinning är från och med igår det senaste tillskottet till min gravidgarderob. Jag har känt obehag i fötter och ben under de senaste veckorna och nu förstod jag ju i samband med att jag fick reda på att jag har karpaltunnelsyndrom att jag har en del överflödig vätska i kroppen.

Än så länge är betyget - I like it. Känns lite som en konstant massage av benet just nu och de känns mycket piggare. :)

tisdag 30 oktober 2012

Vad händer med mina händer?

På senaste tiden har jag fått lite problem med mina händer. I början märkte jag att när jag vaknade på nätterna så hade mina händer somnat/domnat och sedan fick jag ont i handlederna. Jag tänkte då att jag bara sovit lite konstigt med händerna, men det gick inte riktigt över utan blev bara värre. Händerna började domna ibland även på dagtid om händerna varit stilla ett tag och sedan började det göra ont även mitt i händerna och höger hand kunde jag inte riktigt stänga längre. När jag i lördags skulle ta vatten ur en vattenkanna och inte ens kunde lyfta kannan med handen pga smärta så kände jag att detta är inte längre normalt. Mina fingrar har också svullnat upp till oigenkännelse.

Så jag ringde till barnmorskan igår för att se om detta hade med graviditeten att göra. Och visst var det så. Jag har fått något som kallas för ”Karpaltunnelsyndrom”. Det är vanligt i slutet av graviditeten, från månad 6 och framåt. När hormontillströmningen ökar under graviditeten samlas det mer vätska i kroppens vävnader. Det orsakar tryck på medianusnerven (en av handens huvudnerver) när den kläms i karpaltunneln som är en trång kanal mellan handlovens ben och ett kraftigt band vid handloven. Så vad gör jag nu? Jo, jag ska kontakta en terapeut som jag fått numret till som ska ordna handledsskydd till mig. Dessa ska jag sova med så att handlederna är raka under nätterna. Hoppas att det kommer hjälpa. :)

måndag 29 oktober 2012

Första bion Knytet kan ha lyssnat in på

Förra veckan var jag på bio och såg ”En oväntad vänskap”. En av tjejerna som jag såg filmen med avslöjade att hon också är gravid, men hon är i 13:e veckan, så några veckor efter mig. Hon hade haft oturen att vara väldigt illamående under sin graviditet, så pass illamående att hon knappt fick behålla någon mat alls och hon hade gått ner många kilon. Vilken tur jag har i det avseendet, jag har ju inte kräkts en enda gång...! Hon och jag placerade oss längst ut i kanten i tjejgänget så att vi kunde snabbt ta oss till toan när så behövdes. När filmen började så satte hon igång och knapra nötter. Jag som stolt sagt att jag knappt mått illa blev plötsligt extremt illamående av lukten på hennes nötter. Och hon knaprade ju på som en tokig, för nötterna var väl det enda som fick henne att hålla undan illamåendet. Tänk vad olika det kan vara!

Filmen var för övrigt otroligt bra, en film jag rekommenderar starkt! Jag skrattade mig igenom stora delar av filmen och stannade upp vid ett tillfälle och funderade på hur bebisen i magen upplevde skrattfesten. Nu kan ju faktiskt bebis höra lite och känna massvis, undrar hur det kändes för bebis i de intensivaste skrattanfallen. :)

Innan bion träffade jag Per & Christina för första gången på länge. Vi åt middag tillsammans på en italiensk restaurang i Sickla. Någonstans halvvägs in i middagen avslöjade jag att jag var gravid. Jag trodde innan att Per skulle bli glad för min skull, men liksom med ett lite ”avslaget” grattis och en klapp på axeln ungefär. Men jag fick verkligen en otroligt positiv respons, han ställde sig upp, gav mig en kram och uttryckte att han var otroligt lycklig för min skull. Han blev nog till och med lite tårögd fick jag känslan av, så jag blev väldigt rörd. Det är så härligt att få avslöja en sådan god nyhet för sina vänner, ikväll är det dags att avslöja för Magnus, när bebis ska få gå på sin första Bajenmatch!!

lördag 27 oktober 2012

Drömmarna börjar sannerligen spåra ur...

I natt drömde jag ännu fler märkliga drömmar. Jag kommer ihåg en hel del av dem och vissa var rätt jobbiga (vaknade av att jag grät två gånger), andra mysiga & varma och en del bara helt enkelt väldigt konstiga. Tydligen är fenomenet med intensiva drömmar väldigt vanligt under graviditeten. Jag har läst det på flera ställen, men här är ett exempel på förklaring:

"Om du har konstiga drömmar - vare sig de handlar om bebisar eller graviditeten eller ej - kan det vara så att din sömn påverkas av graviditetshormoner, alla förändringar som din kropp går igenom och blandade känslor av glädje och oro inför att bli mamma."

En av mina märkliga drömmar i natt var att jag - håll i er nu - hade fött fram en pudel! Haha, tänka sig att det låg en liten pudel i min mage (blev du stolt nu, mamma ;)). Den var väldigt söt & mysig i alla fall och i drömmen var det inte det minsta konstigt att det var en liten pudelvalp vi lyckats producera. Och tänka sig, jag hittade lite text om detta med att drömma om djur under just andra trimestern som jag ju är i:

"Under andra trimestern är det vanligt att kvinnor drömmer om djur som är bebisliknande, som hundvalpar, kattungar eller kycklingar. Djuren kan vara gulliga eller hotfulla, beroende på kvinnans känslor gentemot graviditeten, hennes partner och hennes situation."

tisdag 23 oktober 2012

I natt jag drömde...

I natt drömde jag en märklig dröm. Jag var hos doktorn. Det var en äldre manlig förtroendeingivande doktor som fundersamt bläddrade i mina journaler när jag låg i sängen på sjukhuset. Till slut uttalade han sig:

"Ja, det är ju garanterat inte en flicka i alla fall. Det kan vi se på chokladupptaget, hur din kropp reagerar på choklad."

Drömmar är märkliga ibland... ;) Men faktum är att jag alltid trott att det ska bli en tjej innan jag blev gravid. Men nu är jag inte så säker längre... Den 15:e november får vi förhoppningsvis reda på vad som gömmer sig i magen. :)

måndag 22 oktober 2012

166 dagar kvar...

 Nu har alltså 40,7 % av graviditeten passerat! Snart är jag halvvägs! :) Jag mår sällan illa numera och några cravings har jag i princip inte alls. Graviditetssymptomen är få men mina problem med IC:n kvarstår tyvärr. Vissa dagar känns det bättre för att sedan nästa dag bli sämre igen. Det går väldigt mycket upp och ner och även under samma dag. Är bra trött på smärta nu... Min hudsjukdom (HS:en) har också varit lite besvärlig de senaste veckorna för att häromdagen ställa till det ordentligt. Nu har jag en väldigt besvärlig situation som gör ont för varje steg jag tar. Men jag biter ihop och försöker göra det bästa av situationen och röra på mig så mycket jag bara kan och orkar.

Så här står det i appen om mig just nu:

Den ökade blodvolymen gör att en del kvinnor får ökad svettning. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Behovet av att kissa ofta kvarstår. Slemhinnorna är sköra såväl i näsan som i underlivet.
Och så här står det om barnet: 

Ditt barn är 11-12 cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150 gram. Huvudet är ännu lite stort, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått små naglar. Hjärtat pumpar runt ungefär 24 liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån känns barnet ligga mitt emellan blygdbenet och naveln.
Det börjar kännas så verkligen nu när ögonfransar, naglar och hörsel är utvecklade. Det är ju liksom en liten människa som ligger där inne nu! :)

måndag 15 oktober 2012

Samtal med BM

För några minuter sedan pratade jag lite med barnmorskan. Jag hade försökt att få tag på henne i fredags utan framgång och nu ringde hon upp mig. Jag ringde henne för att ge henne ett förslag på smärtstillande från min urolog, så nu ska hon kontrollera med läkaren för att se om någon av dem är ok, annars får jag gå tillbaka till urologen igen och se om de har några andra tips på smärtstillande som hjälper mot IC:n. Ibland undrar jag varför läkare inte kan kommunicera direkt med varandra istället...?

Men, jag passade även på att checka med BM hur alla mina tester (blodprover & urinodlingar) har gått. Jag antog att skulle något vara tokigt så skulle de ha hört av sig, men man vill ju ändå höra. Så då fick jag veta följande:

Blodgrupp - jag är 0 RH+. Det är positivt (i dubbel bemärkelse ;)), för RH- kan orsaka problem om barnet är RH+ då mamman kan bilda antikroppar mot barnet.

HIV, Hepatit B mfl nasty sjukdomar är jag fri ifrån. Jag har tydligen haft Röda Hund (det var lite oklart innan), så jag har antikroppar mot det. De testade även för eventuella problem med sköldkörteln då mamma har det, men där var alla värdena inom ramarna.

Så so far so good! Tänk att min kropp, som inte alltid brukar vara så samarbetsvillig - faktiskt funkar rätt bra i vissa aspekter i alla fall! ;)

fredag 12 oktober 2012

När vi berättade för morfis

Förra helgen besökte vi morfis tillsammans med mormor. Morfis har länge känt till våra planer då jag uppdaterat honom varje gång vi har varit på besök. Denna gången berättade vi nyheten och lämnade dessutom en bild på Knytet inramat i en vit ram. Visst blev det fint?

Fotot är taget med mormors mobilkamera så kvaliteten är inte den absolut bästa, men det syns ju tydligt hur det ser ut i alla fall.

torsdag 11 oktober 2012

177 dagar kvar...

 Jag är nu i vecka 15 (14 veckor och 4 dagar har gått). Så här står det i min "gravidapp" om vad som sker nu:  

Fostervattnet som finns runt barnet leder ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Hörseln fortsätter att utvecklas, eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud än. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment.

Och så här står det om mig: Ditt förstorade hjärta har nu en 20% högre kapacitet, allt för att klara syretillförseln till dig & barnet. Blodvolymen fortsätter att öka. Ditt barn är 104-114 mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50 gram. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.

Tänk vad häftigt egentligen, mitt hjärta har alltså anpassat sig nu så att kapaciteten är en hel femtedel högre! Lille Knytet har fått kroppsbehåring och hörseln är på G! Det är ju som magi detta!

onsdag 10 oktober 2012

Magen växer, brösten växer


Innan har det känts som att magen enbart varit rejält spänd, ungefär som när man ätit en rejäl middag och är proppmätt. Nu har jag börjat uppleva att det är lite mer än så. Kläder börjar sitta trångt, det känns liksom lite obekvämt hela tiden. Ingenting passar riktigt. Magen börjar bli lite mer i vägen även om den inte är så ”självklar” än att det går att se på mig att jag är gravid. 
Då jag fortfarande har rejäla problem med blåsan så kan jag inte gå omkring med kläder som sitter åt kring magen så i morse tog jag faktiskt på mig mina gravidleggins för första gången. De känns för närvarande skrattretande stora. Ungefär som en clown känner jag mig med alldeles för stora byxor! Men hellre slappa leggins än ett par som sitter åt och gör att jag har mer ont än nödvändigt, såklart.
För ett litet tag sedan köpte jag nya BH:ar i lite större storlek för att mina bröst började växa i ett tidigt skede. Nu börjar jag växa ur dem också! Det är ju galet! Vet inte vart jag ska leta BH:ar snart, finns liksom inga ställen kvar där det finns storlekar som matchar mina meloner!

tisdag 9 oktober 2012

När jag berättade för mina underbara syskon

Lillesyrran Maria fick ju beskedet samma kväll som vi fick reda på det, vilket jag redan skrivit om här. Men storasyster Cathrine och storebror Micke har ju också fått reda på det och nu tänkte jag berätta lite om hur det gick till, så som jag minns det. 

Cathrine 

Jag försökte ringa till Cathrine vid ett par skilda tillfällen strax efter att vi varit ute på Djurö och berättat för mamma, pappa & mormor som jag skrivit om här. Men Cathrine var lite småsvår att få tag på, vilket jag fick förklarat för mig sedan när jag väl fick tag på henne berodde på en ny smartphone som Cathrine vid tillfället inte riktigt lyckats lista ut hur den fungerade.  

Den kvällen då hon svarade lät hon också lätt förvånad över att det var någon på linjen, att hon lyckats svara i detta nya teknikens underverk... ;) Vi började att prata om lite ditt & datt och sedan kom vi in på att prata om min hälsa. Jag nämnde då att jag hade ont i blåsan just nu, men att det hade sin naturliga och väldigt positiva förklaring... Jag kunde riktigt höra hur syrran höll andan där för en sekund och sedan när jag klämde ur mig att hon skulle bli moster så skrek hon rakt ut av lycka! Precis som alla kvinnor i vår fantastiska familj så är Cathrine en riktig känslomänniska! Så det som följde skriket var lyckligt gråt, fler skrik och bara massvis av positiv energi! Det kändes fantastiskt skönt och så otroligt roligt! Och jag blev såklart väldigt rörd... Dagen efter fick jag höra att Cathrine haft svårt att sova pga alla tankar som surrat omkring i hennes huvud efter samtalet! *Söt!* 

Micke 

Jag hade tänkt att ringa och berätta även för Micke, men sedan infann sig en möjlighet att få berätta för honom face-to-face. Maria hade donerat en dator till hans kids, men den var hemma hos oss för rensning hos dataexperten Fredrik. Micke svängde förbi en lunch för att hämta upp datorn lite snabbt, en dag då jag arbetade hemifrån.  

Vi snackade lite annat till en början och sedan slängde jag in att han skulle bli morbror. Den chocken! Micke blev verkligen överraskad och superglad, han kramade mig hårt & grattade! Han ställde en massa frågor & så kramade han mig igen. När vi pratat en liten stund så såg jag hur det glänste till lite i Mickes ena ögonvrå... Så jag frågade honom; ”Micke, är det där en tår...?”. Svaret blev en lång, hård kram och ”Ja, jag är ju så jävla glad för er skull.”. Om kvinnofolket i vår familj är nästintill känslofreaks med våra känslor väldigt nära hela tiden så är karlarna rätt duktiga på att begrava dem djupare. Så den där tåren, ja – låt oss säga att den betydde väldigt mycket för mig! 

Det här med att berätta för folk – och speciellt familjen – jag hade ingen aning om hur mycket positiv energi det skulle ge mig! Och jag har inte riktigt tänkt/trott att ett sådant besked påverkar så många runt omkring en. Man är liksom lite i sin egen bubbla till att börja med, men att få dela med sig av det – äntligen – är en fantastisk känsla!

Humörsvängningar??? Jag?? Va fan säger du!!

Det är ju mycket hormoner som seglar runt i kroppen på mig nu och de säger ju att humörsvängningar följer dessa små partiklar. Jag tycker egentligen att jag klarat mig rätt bra undan hittills, förutom kanske för ett par undantag... 

Gråten - ja, i ärlighetens namn så gråter jag nog lite nästan varje dag, eller åtminstone är jag på väg att gråta. Nu har ju jag nära till gråten i vanliga fall, men det är överdrivet mycket närmre just nu. Jag kan börja gråta bara för att jag inte gråtit en dag. Jag höll på att börja gråta på ICA igår när jag trodde att favoritosten var slut. Jag gråter givetvis till känslomässiga TV-program, böcker, när jag ser någon annan gråta. Men också när jag ibland fylls av starka kärlekskänslor, som när Fredrik masserar mina fötter i soffan när jag har sjukt ont i blåsan och smärtan liksom bara försvinner. Eller när han tar initiativet och handlar och lagar mat när jag är så trött, hungrig & grinig att jag inte ens kommer på något ätbart till kvällens middag. För att inte tala om hur tårarna bränner i ögonen just nu när jag skriver det här! ;)

Ilskan – jag brukar ju vara rätt lugn & sansad i vanliga fall och kan väl tycka att jag håller det rätt bra nu också. Men ibland exploderar jag av en sådan kraft att jag själv blir förvånad. Häromdagen var vi lite sena iväg på morgonen & Fredrik var lite morgontrött och liksom släpade fötterna lite efter sig. Jag var redan klar sedan en stund tillbaka och till en början var jag förstående, försökte hjälpa honom med frukost osv. Men sen, helt out of the blue så lackade jag totalt istället! Jag lämnade lägenheten med bestämda steg, smällde igen dörren ordentligt och sedan drog jag. Nog för att jag inte körde iväg långt med bilen, jag väntade in honom, men oj vad ilskan kokade inom mig just då.

Skrattet – Visst har jag nära även till skratt och glädje! För ett par veckor sedan skrattade jag orimligt mycket till en scen i ”How I met your mother”, som egentligen inte ens var speciellt rolig. Men det triggade något inom mig. Nu har jag visserligen nära till överdrivna skratt även i vanliga fall så jag vet inte om detta hade just med mitt nuvarande tillstånd att göra... :)

fredag 5 oktober 2012

Dagarna efter första ultraljudet

Lyckan är fortsatt stor här hemma! Det känns lite som att jag är i töcken hela tiden, svårt att fokusera på annat när bilden av en vinkande liten bebis i magen fortfarande är starkt inpräntad på näthinnan! Vilken fantastisk upplevelse! Den här veckan har vi nu börjat berätta för folk runtomkring oss i större skala. Jag har äntligen berättat för närmaste kollegorna om vår roliga hemlighet och det mottogs väldigt positivt. Det var skönt att få lätta hjärtat och slippa fortsätta smussla, komma med bortförklaringar och rentav ljuga rakt ut! Kollegorna träffar man ju varje dag och de om några ser ju hur jag mår i vardagen. Min teamledare Camilla hade misstänkt graviditet men inte vågat fråga, resten av gänget verkade mer överraskade.

Min chef, Eva, berättade jag för i ett tidigt skede. Det uppstod en sådan situation i mitt projekt jag arbetade med just då som gjorde att jag valde att berätta det tidigt, det hade inte varit rätt att hålla på det när det planerades för framtiden. Hon har varit ett fantastiskt stöd so far och hon är väldigt mån om mig & att jag ska må bra under graviditeten. Det är så skönt att ha en så förstående och förståndig chef. :)

måndag 1 oktober 2012

Lycka!


Det var ingen alien!! Nej, det var faktiskt en lite bebis som hade 2 armar, 2 händer, 2 ben och 2 fötter! Bebisen hade till och med 2 hjärnhalvor (läkaren räknade så det är konstaterat!)! Känslan att få se det lilla knytet går knappt att beskriva i ord... Det var verkligen helt otroligt! Den lilla rörde på sig därinne, vi kunde se hur hjärtat slog! Och bebis vinkade till oss 3 gånger!!! Herregud, vilken känsla! Givetvis grät jag... (No surprise där!). Bebis rörde på sig hela tiden och när läkaren bad mig att hosta till för att hon skulle se bättre så såg man hur knytet vred på sig när mina magmuskler spändes! Helt otroligt! Åh, ni skulle ha varit där! Helst av allt hade man ju velat filma detta, men vi fick i alla fall med oss 3 foton som de var snälla att skriva ut! Ovan är det fotot som man bäst kan urskilja bebis på.

Anledningen till att vi var där var ju för att se hur hög risken är för att barnet har Downs syndrom. Risken var väldigt låg, 1 på 2314. Om risken är högre än 1 på 200 så erbjuder de ytterligare tester, men det är ju inte aktuellt för oss, vilket ju är jätteskönt.

Det var så skönt att få detta positiva besked och att få se att det faktiskt var en bebis därinne (inte tomt, ingen alien och inga femlingar)! Och att få se den vinka, röra sig med ryckiga rörelser och att få se hjärtat slå - ja den känslan går bara inte att beskriva, så är det verkligen. Nästa ultraljud är 15 november och då kommer vi nog att ta reda på könet (jag är ju sjukt nyfiken).

Åh, denna lycka!!!!