måndag 29 oktober 2012

Första bion Knytet kan ha lyssnat in på

Förra veckan var jag på bio och såg ”En oväntad vänskap”. En av tjejerna som jag såg filmen med avslöjade att hon också är gravid, men hon är i 13:e veckan, så några veckor efter mig. Hon hade haft oturen att vara väldigt illamående under sin graviditet, så pass illamående att hon knappt fick behålla någon mat alls och hon hade gått ner många kilon. Vilken tur jag har i det avseendet, jag har ju inte kräkts en enda gång...! Hon och jag placerade oss längst ut i kanten i tjejgänget så att vi kunde snabbt ta oss till toan när så behövdes. När filmen började så satte hon igång och knapra nötter. Jag som stolt sagt att jag knappt mått illa blev plötsligt extremt illamående av lukten på hennes nötter. Och hon knaprade ju på som en tokig, för nötterna var väl det enda som fick henne att hålla undan illamåendet. Tänk vad olika det kan vara!

Filmen var för övrigt otroligt bra, en film jag rekommenderar starkt! Jag skrattade mig igenom stora delar av filmen och stannade upp vid ett tillfälle och funderade på hur bebisen i magen upplevde skrattfesten. Nu kan ju faktiskt bebis höra lite och känna massvis, undrar hur det kändes för bebis i de intensivaste skrattanfallen. :)

Innan bion träffade jag Per & Christina för första gången på länge. Vi åt middag tillsammans på en italiensk restaurang i Sickla. Någonstans halvvägs in i middagen avslöjade jag att jag var gravid. Jag trodde innan att Per skulle bli glad för min skull, men liksom med ett lite ”avslaget” grattis och en klapp på axeln ungefär. Men jag fick verkligen en otroligt positiv respons, han ställde sig upp, gav mig en kram och uttryckte att han var otroligt lycklig för min skull. Han blev nog till och med lite tårögd fick jag känslan av, så jag blev väldigt rörd. Det är så härligt att få avslöja en sådan god nyhet för sina vänner, ikväll är det dags att avslöja för Magnus, när bebis ska få gå på sin första Bajenmatch!!

2 kommentarer:

  1. Vad fint att läsa om Pers reaktion. Min bonusbror. Ibland saknar jag honom. Han är så ruskigt dålig på att hålla kontakten. Och på sistone har ju jag varit det också. Men ärligt talat, jag fick tårar i ögonen på tunnelbanan när jag läste om hans reaktion...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var riktigt rörande faktiskt. Det kändes så ärligt och genuint, så fint. :)

      Radera