söndag 26 augusti 2012

Tröttast

Nu är jag inne i en period då jag är oerhört trött. Jag vill bara sova och ligga & vila på sofflocket, inget annat lockar just nu... Drömmen vore att vila hela dagarna, jämnt. Sover inte långa stunder i taget, max 1 timme åt gången, ibland bara 30 min, sedan måste jag upp & gå på toa.

måndag 20 augusti 2012

Illa... Jag mår illa!

I början var det ett mindre illamående, nu känner jag av det hela tiden, dygnet runt och det är mycket mer intensivt. Jag äcklas av mat och är för det mesta inte sugen på att äta alls, men lyckas ändå få i mig lite då & då. Det jag är mest sugen på just nu är salt. Jag vill äta salta godisar, snacks & mat.

Jag är också otroligt trött. Jag orkar nästan ingenting. Jag vill bara ligga i soffan/sängen hela dagen och snooza, så känns det. Det är tungt att ta sig upp på morgonen för att åka till jobbet trots att jag har gått & lagt mig i tid och sovit mycket längre tid än vad jag normalt brukar göra. Jag är inte alls sugen på att hitta på saker efter jobbet eller göra något över huvud taget, just nu är sängen/soffan högsta prio. Jag försöker att promenera en stund varje dag och Fredrik är duktig på att försöka få med mig, men vissa stunder när illamåendet är som värst och tröttheten som tyngst, då är det svårt att motivera sig att gå ut & gå.

I helgen hade vi, trots min obefintliga energi, mycket trevligt! Vi var på Rånäs slott tillsammans med Fredriks föräldrar. Efter att ha spanat på Slottets hemsida innan vi åkte dit så fattade jag & Fredrik beslutet att berätta för hans föräldrar samma dag. Det hade inte fungerat att vara där med dem utan att avslöja hemligheten då det var fasta menyer och drinkar som inte var gravidvänliga alls. Så om jag skulle följa med var det tvunget att avslöjas. Vi visste dock inte riktigt när vi skulle berätta. Fredrik tänkte att vi kunde berätta i bilen, men jag såg framför mig att Anders körde i diket av chock. Så jag tyckte att vi kunde vänta tills vi kom fram.

Väl på slottet började vi med en promenad runt området, men då vi gick lite uppdelat infann det sig inget bra läge för att berätta riktigt. Sedan satte vi oss ner och blev serverade en varsin macka med salami och brie. Både salamin och brien såg fantastiskt goda ut, men då jag inte ska äta något av det petade jag bort det från mackan och gav till Fredrik. Jag fick frågan på en gång varför jag inte åt av påläggen. Så jag bad Fredrik svara då vi kommit överens om att han skulle berätta. När han yttrat orden "Jo, för att Linda är gravid" så blev den spontana reaktionen väldigt positiv (skönt!). De gratulerade och ställde massa frågor om när det var dags, hur jag mådde osv. De var nog något chockade, men fattade sig snabbt. Senare på kvällen när de fått i sig lite alkohol och Eva & Fredrik gått från bordet för att hämta tilltugg så frågade jag Anders om han tyckte att det skulle bli kul att bli farfar. Då tog han min hand mellan sina händer, log stort och sa "Det ska bli fantastiskt kul, Linda". Och sen var det en liten paus och så sa han: "Jag vill ha två." Det var otroligt roligt att höra! Så skönt att de reagerade så positivt och de var även glada över att vi flyttat närmare så att de kunde ställa upp & hjälpa oss osv. Jätteskönt.

tisdag 7 augusti 2012

Rhodos

Nu har vi varit på Rhodos sedan natten till måndagen. När vi checkade in fick vi beskedet att det rum vi hade bokat (deluxe med havsutsikt) var fullbokat och att de därför hade uppgraderat oss till en svit med havsutsikt samt privat pool!! Värsta lottovinsten ju (sånt händer ju aldrig mig annars!!). Det första vi gjorde när vi kom till rummet var att byta om till badkläder och ta ett dopp i vår fantastiska pool, fast det var mitt i natten. :) Det var fantastiskt skönt efter en något obekväm (läs trång) flygresa!

På vägen hit köpte vi en del mamma/pappa/föräldertidningar att läsa här. De böcker vi köpt hittills fick också hänga med på resan. Hittills har vi latat oss som bara den, vi har bara njutit av den fantastiska sviten, området här runtomkring, solat, läst, slappat och ätit god mat (room servicen har utnyttjats flera ggr :)). Jag mår relativt bra just nu, men märker av lätt illamående, mättnadskänsla samt ett mycket känsligare luktsinne. Jag gjorde misstaget på frukosten att öppna på locket till bingen med "vita bönor i tomatsås" och lukta, herregud - jag höll på att kräkas på plats! Jag kunde nästan inte äta någonting resten av frukosten, det luktade fruktansvärt tyckte jag. Det vänder sig också i magen när jag ser saker som är för fettiga, för söta eller helt enkelt bara för mättande. Fredrik tog chokladpuffar i sin youghurt på morgonen, av någon anledning så framkallade det starka illamåendevibbar hos mig.

Precis innan resan när jag stod i duschen och rakade benen råkade jag ut för en liten rakningsolycka. Typ 2 cm skinn rakade jag av på vänstra benet, långt ner nästan vid foten. Det gjorde så fruktansvärt ont och gör det fortfarande! TIllsammans med en finne i näsan (stor jäkel!) har de lyckats irritera mig mest hittills.

Då vi fortfarande inte är helt insatta i vilka ostar m.m. som går bra att äta och inte så är det ibland lite lurigt att välja mat. Osten Regato - någon som vet om den är pastöriserad eller ej? Som tur är så har vi internet här (dock något instabil uppkoppling), så det mesta kan vi kolla upp rätt omgående. Hittills ingen mat jag kännt mig ledsen för att tvingas motstå, däremot blev jag mer än sugen på att åka vattenskoter när jag såg dem åka förbi här utanför sviten... Även om jag säkert skulle kunna göra det ändå så vågar jag inte. Jag vill absolut inte riskera något, speciellt inte för att få uppleva ett kortvarigt nöje. Nej, vi håller oss till poolen här istället och det är fantastiskt skönt att bara få koppla av lite och få vara ensam med bara Fredrik!

Det är min födelsedag idag så ikväll ska vi nog åka till en lite tjusigare restaurang och njuta av lite grekisk mat. Det ska bli mysigt att få fira vi 3 för första gången! Vet att jag inte ska tänka så riktigt än, men det är svårt när man har varit sugen så himla länge! Och när man läser om vad som händer i utvecklingen hela tiden. Nu är jag i vecka 6 och enligt det jag läst så har barnet nu ett hjärta som slår för egen kraft, hjärnan, armar, ben, käke & mun börjar växa fram nu och i slutet av veckan börjar blodomloppet att fungera.

lördag 4 augusti 2012

De första dagarna efter beskedet

31/7-3/8 Sundsvall

Bara några timmar efter beskedet så var vi på väg i bilen mot Sundsvall. Jag var väldigt motsträvig till att åka, jag grät hela tiden, var lätt illamående och allt jag ville göra var att vara hemma med Fredrik och börja läsa på. Vad kan jag äta? Vad händer nu? Vad händer sen? Vad ska jag tänka på? Böckerna vi börjat läsa kunde vi ju inte direkt sitta och läsa uppe i Sundsvall där det skulle vara fullproppat med Fredriks släktingar och jag kände mig lättirriterad, känslig och jag ville verkligen bara isolera mig. Inte behöva hålla hemligheter och tränga undan mina känslor, låtsas som att allt var som vanligt när hela världen runt omkring mig ändrats!

Men vi åkte. Som tur var kunde vi åka i egen bil så att vi åtminstone fick lite egentid i bilen. När vi väl kom fram så var det ju fullt med människor hela tiden i 4 dagar i sträck. Vi lyckades smita på några korta promenader så att vi kunde ventilera vad vi tänkte och kände, men största delen av tiden så fick vi vara tysta, hålla tillbaka och låtsas. Vistelsen i Sundsvall var förstås, trots lite dålig timing - väldigt trevlig och rolig! Det var bara det att jag tror inte att jag var riktigt mig själv hela tiden, mina tankar var i en annan värld, jag var disträ och väldigt känslomässig. Men vi hade riktigt mysiga kortspelningskvällar, härliga middagar och trevligt umgänge, precis som vanligt när vi hälsar på där! Det var full rulle konstant!

Vid ett par tillfällen så tyckte jag att det kändes som att Eva, Fredriks mamma - såg igenom mig. Bland annat när vi satt och funderade på om vi skulle boka en resa och Eva sa att hon tyckte att vi borde passa på när vi kan, för plötsligt kan det vara så att man har småbarn eller dylikt och då är det svårare att resa iväg. Hon tittade på mig på ett speciellt sätt när hon sa det där, hennes blick indikerade att hon visste - men säkerligen är det bara jag som kände så när hemligheten liksom tyngde ner mina axlar.

Ja, det där med resa också... Skulle vi boka eller inte? Kan man sola när man är gravid? Behövde vi stanna hemma för att besöka bm (barnmorskan)? Eller? Visst borde man väl gå dit på en gång, eller funkar det inte så i verkligheten? Vi kunde ju inte riktigt ringa ett samtal till mvc (mödravårdscentralen) när vi konstant var omgiven av släktingar, så vi tog bilen och åkte ner till havet. Jag ringde och förklarade sakligt att jag testat positivt och att jag nu ringde för att boka en tid. Barnmorskan jag pratade med var lite mer känslig och gratulerade mig och direkt kom tårarna! Herregud - hur kan jag vara så känslig?? Jag brukar ju iofs vara rätt nära tårarna ofta, men detta var något extremt. Hon bokade in oss på en gruppträff i slutet av augusti och ett besök hos vår egen bm i september. Hon sa även att det inte var någon fara att sola som gravid, men att de flesta gravida gärna undviker värme under den första trimestern för att det är för jobbigt. Så efter mycket övervägande fram & tillbaka så bestämde vi oss för att boka en resa till Rhodos - för att få lite sol, få vara lite för oss själva och bara kunna smälta detta tillsammans. Så imorgon söndag 5/8 drar vi och kommer tillbaka torsdag 9/8, hoppas bara på att jag klarar av värmen och lyckas på lite bränna.

Så började det....

Så kom då den där dagen som jag sett fram emot så länge! Jag har längtat efter att få barn i över 10 år och i januari så sa Fredrik att även han var redo! Jag var så galet lycklig och trodde (även om jag visste att det inte var så det gick till) att jag skulle bli gravid redan första dagen. Så blev det ju inte. Till en början så slösade jag en del tester, ville ju kolla redan innan bim (beräknad icke mens) om jag kunde tänkas vara gravid. Men testerna var negativa.

Efter ett par månader så började jag lugna mig, jag förstod att detta antagligen skulle ta tid. Jag använde en app på mobilen där jag "bokförde" min menstruation och den berättade för mig när det var dags för ägglossning. Jag försökte se till att vi hade extra mycket sex däromkring, men ibland kom saker som resor och annat i vägen. Men vi tog det lugnt och stressade inte upp oss över det. Månaderna gick och jag började tro att jag inte skulle bli gravid. Jag började även fundera på om vi kanske skulle söka hjälp för att se om allt var som det skulle vara.

Men så kom då den där dagen som inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Mitt i semestern, under en semester då vi hattat fram och tillbaka mellan olika destinationer med bara en dags mellanlandning hemma för tvätt och packning. En av dessa dagar (30 juli 2012) så var det precis min bim. Jag hade inte tagit något test på flera månader men eftersom att vi skulle åka bort igen dagen därpå och vara borta i Sundsvall hos Fredriks farfar och farmor så tänkte jag att det vore åtminstone skönt att veta om jag skulle få min mens innan/under den vistelsen för packningens skull. Jag väntade större delen av dagen, trodde ju att mensen skulle komma men när den inte gjorde det så gick jag till slut in på toan...

Jag tog fram ett test, ett sådant där vanligt test - ville inte slösa det dyrare digitala. Jag gjorde testet och tänkte lägga ifrån mig det för att vänta ett par minuter som man ska göra. Men jag såg på en gång att det blev ett plus i resultatfönstret... Första reaktionen var att jag sett fel, var det verkligen helt tydligt? Kanske kollade jag för tidigt, det vågräta strecket kanske kommer försvinna? Men jag väntade och tyckte fortfarande att det såg ut som ett plus... Så jag gick ut i vardagsrummet där Fredrik ovetandes om dramatiken stod och vek ihop tvätten. Jag hade tänkt att lägga fram beskedet på ett annat sätt (jag hade köpt en pappabok som jag hade tänkt att ge till honom i samband med beskedet och jag hade nog uttryckt mig lite annorlunda), men jag var så väldigt chockad själv och ville inte riktigt tro på pluset på stickan. Så jag sa: "Eh, du, eh, ser det här ut som ett plus, eller?

Fredrik som så duktigt stod och vek kläder blev nog rejält chockad han med. Praktisk som han är tittade han på testet och jämförde med bilderna ett par gånger och sedan sa han "kanske". Jag minns faktiskt knappt vad som hände sedan för jag var i sådan chock själv. Men vi konstaterade gemensamt att det var ett plus och jag lämnade då fumligt över boken jag köpt till Fredrik. Vi började båda läsa föräldraböcker på en gång och kunde knappt slita oss. Jag grät. Vi googlade på vad man får & inte får äta. Vi gjorde ett till test, denna gången med den dyrare digitala stickan och där stod det rätt ut "gravid". Jag grät. Jag övertygade Fredrik om att jag fick berätta för syrran, att jag var tvungen att dela med mig till henne även om risken för missfall/att detta inte blir något givetvis är överhängande. Så jag skrev först till syrran på Whatsapp. Skickade med en bild på testet och ringde henne direkt efteråt. Fick inte tag på henne på en gång, men efter ett par försök fick vi tag på varandra. Hon grät. Jag grät. Vi fulgrät tillsammans.

Fredrik var nog i mer chock än vad jag var till en början. Jag tror fortfarande inte riktigt att han har fattat, inte jag heller för den delen. Men vi är båda väldigt glada och även om vi vet att risken för missfall är väldigt stor så börjar vi gå in för detta med hjärta & själ. Vi läser, planerar, funderar och kallar varandra för "pappa" och "mamma".