Så började det....

Så kom då den där dagen som jag sett fram emot så länge! Jag har längtat efter att få barn i över 10 år och i januari så sa Fredrik att även han var redo! Jag var så galet lycklig och trodde (även om jag visste att det inte var så det gick till) att jag skulle bli gravid redan första dagen. Så blev det ju inte. Till en början så slösade jag en del tester, ville ju kolla redan innan bim (beräknad icke mens) om jag kunde tänkas vara gravid. Men testerna var negativa.

Efter ett par månader så började jag lugna mig, jag förstod att detta antagligen skulle ta tid. Jag använde en app på mobilen där jag "bokförde" min menstruation och den berättade för mig när det var dags för ägglossning. Jag försökte se till att vi hade extra mycket sex däromkring, men ibland kom saker som resor och annat i vägen. Men vi tog det lugnt och stressade inte upp oss över det. Månaderna gick och jag började tro att jag inte skulle bli gravid. Jag började även fundera på om vi kanske skulle söka hjälp för att se om allt var som det skulle vara.

Men så kom då den där dagen som inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Mitt i semestern, under en semester då vi hattat fram och tillbaka mellan olika destinationer med bara en dags mellanlandning hemma för tvätt och packning. En av dessa dagar (30 juli 2012) så var det precis min bim. Jag hade inte tagit något test på flera månader men eftersom att vi skulle åka bort igen dagen därpå och vara borta i Sundsvall hos Fredriks farfar och farmor så tänkte jag att det vore åtminstone skönt att veta om jag skulle få min mens innan/under den vistelsen för packningens skull. Jag väntade större delen av dagen, trodde ju att mensen skulle komma men när den inte gjorde det så gick jag till slut in på toan...

Jag tog fram ett test, ett sådant där vanligt test - ville inte slösa det dyrare digitala. Jag gjorde testet och tänkte lägga ifrån mig det för att vänta ett par minuter som man ska göra. Men jag såg på en gång att det blev ett plus i resultatfönstret... Första reaktionen var att jag sett fel, var det verkligen helt tydligt? Kanske kollade jag för tidigt, det vågräta strecket kanske kommer försvinna? Men jag väntade och tyckte fortfarande att det såg ut som ett plus... Så jag gick ut i vardagsrummet där Fredrik ovetandes om dramatiken stod och vek ihop tvätten. Jag hade tänkt att lägga fram beskedet på ett annat sätt (jag hade köpt en pappabok som jag hade tänkt att ge till honom i samband med beskedet och jag hade nog uttryckt mig lite annorlunda), men jag var så väldigt chockad själv och ville inte riktigt tro på pluset på stickan. Så jag sa: "Eh, du, eh, ser det här ut som ett plus, eller?

Fredrik som så duktigt stod och vek kläder blev nog rejält chockad han med. Praktisk som han är tittade han på testet och jämförde med bilderna ett par gånger och sedan sa han "kanske". Jag minns faktiskt knappt vad som hände sedan för jag var i sådan chock själv. Men vi konstaterade gemensamt att det var ett plus och jag lämnade då fumligt över boken jag köpt till Fredrik. Vi började båda läsa föräldraböcker på en gång och kunde knappt slita oss. Jag grät. Vi googlade på vad man får & inte får äta. Vi gjorde ett till test, denna gången med den dyrare digitala stickan och där stod det rätt ut "gravid". Jag grät. Jag övertygade Fredrik om att jag fick berätta för syrran, att jag var tvungen att dela med mig till henne även om risken för missfall/att detta inte blir något givetvis är överhängande. Så jag skrev först till syrran på Whatsapp. Skickade med en bild på testet och ringde henne direkt efteråt. Fick inte tag på henne på en gång, men efter ett par försök fick vi tag på varandra. Hon grät. Jag grät. Vi fulgrät tillsammans.

Fredrik var nog i mer chock än vad jag var till en början. Jag tror fortfarande inte riktigt att han har fattat, inte jag heller för den delen. Men vi är båda väldigt glada och även om vi vet att risken för missfall är väldigt stor så börjar vi gå in för detta med hjärta & själ. Vi läser, planerar, funderar och kallar varandra för "pappa" och "mamma".