Jag drabbas ofta av dåligt samvete för att jag inte uppdaterar bloggen, inte hör av mig tillräckligt ofta till vänner & familj, att det är stökigt hemma, att jag inte hinner redigera foton på Lilly och uppdatera hennes babybok osv osv. Men jag tänker ofta att jag måste ju prioritera rätt någonstans då, för den tiden då jag inte gör allt det där jag "borde" göra så är jag ju med Lilly! Jag sitter på golvet och leker med henne, jag kramas, pussas, låter henne sova i min famn. Jag matar henne, byter blöjor och fixar. Ja, det är ju faktiskt det som upptar min tid när jag inte har tid för allt det andra.
Idag var vi hos doktorn för att kolla upp Lillys öga. Hon har haft problem med höger öga sedan födseln, det blir geggigt och det rinner från det ofta. Vi har hela tiden fått höra att de aldrig gör något innan 1 års ålder så det är först nu vi lyckats få en läkartid. När vi väntade på doktorn fick vi vänta i ett väntrum/lekrum. När vi kom dit satte jag ner Lilly på golvet vid ett gäng leksaker jag visste hon skulle uppskatta och sedan satte jag mig ner rakt på golvet bredvid henne. Och lekte.
Efter en liten stund tittade jag upp och kollade in omgivningen. Där satt 4 andra föräldrar med sina barn. Alla föräldrar satt på stolar/i soffor medans barnen lekte på golvet. Och samtliga satt med blicken ner i sina mobiltelefoner! Inte en enda förälder tittade på när deras barn lekte än mindre deltog i leken. Det såg verkligen hemskt ut. Jag förstår att man behöver titta i telefonen ibland, det gör ju jag med. Men de var helt inne i sina telefoner, svarade förstrött om deras barn försökte få uppmärksamhet. "Mmm, pappa ser." Vad sänder det för signaler till barnet? Vilken eye-opener! Jag brukar försöka att inte sitta med mobilen när Lilly är vaken, men det händer ju att jag kollar till saker då också. Men jag ska verkligen försöka tänka ännu mer på att inte sitta med mobilen när mitt barn leker och vill ha min uppmärksamhet. Snart kommer hon till en ålder när man inte får delta i leken på samma sätt, man måste ju passa på! Och få henne att känna sig sedd, inte ignorerad! Det viktigaste i mitt liv förtjänar så mycket mer än så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar