IC

Jag hade hoppats att min "kära" IC skulle vila lite under graviditeten. Det händer tydligen vissa lyckosamma personer, men den senaste periodens problem bevisar att jag inte är en av dem. Det började för typ 4 veckor sedan med att jag kände av IC:n till en viss del, det kröp sig sakta på. Smärtan ökade mer & mer, toabesöken blev mycket mer frekventa. Sedan hände det, en natt för 2 veckor sedan (3-4/9), jag fick den värsta IC-attacken på riktigt länge.

Jag vaknade mitt i natten och hade fruktansvärt ont. Jag låste in mig i badrummet och sedan satt jag där... Jag skrek, grät och hade extrema smärtor. Jag kunde inte räta ut kroppen, kunde inte resa mig, det kändes som att hela min urinblåsa exploderade varje gång jag rörde på mig och varje gång det tryckte på. Svetten rann, tårarna rann... Jag försökte skrika på Fredrik för att få hjälp, men han sov gott en tjock vägg och två dörrar bort. Jag började istället försöka att resa på mig för att ta mig de 4 stegen som krävdes bort till toadörren så att jag kunde öppna den och lättare få kontakt med honom. Varje gång jag rörde mig kände jag hur blåsan sprack mer & mer inuti mig, en fruktansvärt smärtsam upplevelse. Efter ungefär 2 timmar lyckades jag samla tillräckligt med kraft för att låsa upp dörren och skrika på Fredrik. Han for upp från sängen, yrvaken stackaren, han var skräckslagen. Jag förklarade för honom att det var en attack och att jag var i desperat behov av hans hjälp. Där stod jag dubbelvikt och hjälplös. Som tur är så har Fredrik lärt sig hur han hjälper mig och en stund senare så var problemet löst. Men jag var ett vrak. Jag darrade i hela kroppen, var genomsvettig och det ömmade otroligt i blåsan. Jag vågade inte gå och lägga mig igen på hela den natten av rädsla för att inte komma till toaletten i tid. Klockan var då 3.

Efter den natten har mina IC-problem varit riktigt allvarliga. De första två dagarna kunde jag inte ens gå till jobbet. Det var knappt så att jag kunde röra mig från vardagsrummet in till köket, jag var totalt handikappad och hade svåra smärtor. Dagen därpå blev det något bättre, men fortfarande hade jag väldigt ont. Sedan dess har det fortsatt på samma sätt och jag kan i princip inte göra något alls efter jobbet. Jag tar mig till jobbet på "nåder" genom att sitta 1 timme på toan på morgonen för att sedan bege mig i snigelfart till jobbet. Varje rörelse gör ont, speciellt en hastig sådan - så jag får röra mig som en gammal tant. Promenaden från garaget på jobbet till kontoret som i vanliga fall tar ett par minuter tar nu 15-20 min. Jag får stanna upp typ var 10:e meter, blunda, andas och låta smärtan ebba ut för att kunna fortsätta. På jobbet sitter jag ner mest så det brukar fungera någorlunda, men sedan gråter jag varje dag på väg hem. Är så sjukt trött på smärta och gråt nu!

Min urolog har varit svår att få tag på, hon är ju den bästa men så är hon också chefen både i Solna och Huddinge så hon har knappt om tid för sina patienter. I fredags fick jag äntligen prata med henne för att se om det finns något jag kan göra. Hon gav mig det tråkiga beskedet att inga behandlingsformer är testade på gravida tjejer, så de vågar inget göra. Inte heller de smärtstillande som de brukar kunna ge patienter går att ge till någon på smällen. Så det enda jag kan göra just nu är att hoppas på att IC:n lugnar ner sig något när trycket på blåsan minskar, vilket det borde börja göra snart. I slutet av graviditeten blir det dock mycket värre, men det väljer jag att inte tänka på just nu.